Vi som jobbar med elever ser ju också att många elever behöver uppmuntran och peppning för att hitta sin gnista medan andra bara har det med sig. Jag vet (är helt övertygad om...) att det är så olika mellan individer.
Jag tror att många pedagoger kan skriva under på ovanstående. Jag undrar om de håller med om fortsättningen:
En del föräldrar behöver hjälp att släppa sina barn. En del föräldrar behöver hjälp med att släppa sina vuxna barn. Som t.ex. detta: Eleven har fyllt arton och säger (helt korrekt) att han har fyllt arton och behöver inte ha påskrift hemifrån. Sant. Eleven vill inte ha med föräldrar i utvecklingssamtal eller dylikt längre för han har fyllt arton. Elevens mamma ringer och sjukanmäler. Elevens mamma ringer i alla ärenden som är jobbiga att ta själv.
Jag vet inte vad som är värst, att eleven bara är tolv i ansvarstagande eller att mamman inte har förstånd att pusha sitt barn att ordna praktikplats själv. Lite trött på gnatet är jag hur som helst och trött på att så många föräldrar släpper sina barn vind för våg i så många sammanhang utom när det handlar om ansvar eller engagemang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar