Jag antar att det första man tänker på när man läser rubriken är; Varför man sitter i fängelse....Det var inte riktigt det jag tänkte på, utan en annan miljö som inte är alltför olik den förstnämnda; nämligen skolan! Tänk när man med nio års (eller mer) erfarenhet av skola kommer till gymnasiet och förväntar sig något nytt. Vari ligger det nya? Jo i att eleverna väntas ta mer ansvar för sig själva och sina studier, att eleverna inte längre är berättigade till barnbidrag, att föräldrarna inte längre har samma insyn i skolarbetet. I övrigt är allt sig likt. Vi slussar runt våra elever i olika lektionssalar inredda med whiteboard, filmduk och bänkar/bord möblerade i (som det heter i konferensvärden) skolsittning.
Korridorer, lärarrum, skåp, gymnastiksal, ja allt bara fortsätter och vi fortsätter också med att konstruera en massa övningar och situationer som ska påminna om verkligheten. Ibland får vi för oss att gymnasieungdomarna ska få smaka på reella situationer, (speciellt om man går ett s.k. yrkesförberedande program) och så skickar vi ut dem på APU. Eleverna själva har en benägenhet att kalla det för PRAO, av gammal grundskolevana, speciellt under det första året. PRAO kanske är en rättvisare benämning? PRAO står för Praktisk ArbetslivsOrientering, APU är förkortning för Arbetsplatsförlagd Utbildning. Vi konstruerar och modellerar efter tycke och smak och håller våra ungdomar kvar i sin barndom ytterligare några år. Det kanske är bra att vi matar dem med kunskap, matar dem med information men vi måste väl kunna skapa (hitta) en annan miljö att göra detta på.
Apropå mata eller korvstoppning som det kallas ibland, så kommer man osökt att tänka på ett uttalande från tiden före Kristi födelse;
"Pedagogik är inte att fylla ett ämbar, det är att tända en eld". Hur många av oss lärare kan idag skriva under på de visdomsorden? Inte jag även om jag hemskt gärna skulle vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar