Ibland räcker man inte till

Ibland behöver eleverna oss vuxna så jävla mycket. Att då inte ha möjlighet att ge dem den hjälpen känns kymigt. Det finns så många ungdomar som hamnar snett, kanske bara på grund av några små felsteg. Det kan bli så drastiska förändringar för dem pga det där lilla, lilla.
När man haft en sån där dag då problemen har knackat dörr sedan tidig morgon och man känner sig lagom slut och ser fram mot en lunch i godan ro, att då få det här sista samtalet, så ödesdigert.
Jag hoppas innerlig och ärligt att det finns en ljusning, en framtid för dessa svikna, ensamma, tappert kämpande ungdomar. Det finns dagar då man (läs jag) tycker man har världens bästa jobb och det finns dagar då jag helst vill vara i en annan värld, i en annan tid...