Teori eller praktik!

Ofta, ofta hör jag när man i pedagogiska samtal delar in lektioner i sk teoretiska respektive praktiska. Hur vet man i förväg vad som är teoretisk eller praktiskt? Alltså hur kan man veta i förväg att lektionen/passet kommer att utvecklas åt den ena eller andra hållet? Visst är det klart att man ibland läser eller skriver mer och att man ibland jobbar mer praktiskt. Vad som får mig att undra är närmast när man säger:
- Idag skall vi ha livsmedelshygien och det är ett teoretiskt ämne.....
Är det inte så att det är pedagogens inställning och planering som bestämmer vad som skall hända och att elever ges väldigt små eller inga möjligheter att påverka sin utbildning, sitt lärande.
Samma lärare som delar in ämnen som ovan visar ofta en stor förståelsse för olika lärstilar. Att olika individer har olika sätt att lära. Hur det hänger ihop vet jag inte men kanske finns det någon därute som har ett svar på mina funderingar?
Känner alltsom oftast att jag helst skulle vilja se eleverna gräva, rota, leta efter svar på sina frågor. Och om man beter sig som pojken på bilden så finns det väl ingen som i förväg kan säga att ett ämne eller lektion skall bli teoretisk, eller?

Vissa dagar stämmer allt!

När man, som vanligt, med höga förväntningar träder in i lektionssalen och är redo att skapa underverk. Att få kuskapstörstande ungdomar ännu mer på bettet och få dem att hugga tag i saker som de inte hade en aning om att de kunde eller vågade. Då kan man få sig en härlig överraskning, som jag fick idag;
-Vi har gjort de där uppgifterna som du gav oss häromdagen och vi har fixat studiebesök på fyra olika ställen idag plus två eventuellt tre på måndag och så vill vi se mer av det som du pratade om igår och så vill vi höra mer om hur man gör.....
Jag kan inte göra annat än le och njuta. När man dessutom får höra att man är en glad lärare då vill man nästan börja gråta.
Hoppas att ni förstår mig rätt; MIN DAG HAR VARIT FULLSTÄNDIGT UNDERBAR, ALLT HAR STÄMT OCH JAG HAR INTE GJORT ETT SKIT, MEN ELEVERNA HAR GJORT DESTO MER. Vill bara dela med mig av glädjen.

Pedagoger ett släkte för sig...

De allra flesta av mina arbetskamrater, vänner och bekanta som jobbar som lärare (är lärare) är duktiga pedagoger. De säger bra saker och visar stor förståelse för ungdomars olika beteende och bakgrund etc. Speciellt i skolan blir det tydligt att så många lärare gör så bra jobb. Jag ser hur de med professionalitet och förståelse tar sig an elever med och utan diagnoser, som har problem med skolan. Elever med dålig erfarenhet av skola, elever utan erfarenhet av skola, elever som ärver sin syn på skolan. Mängder av olika bakgrund som ibland gör skolorna till häxkittlar, kokande av en otrolig blandning av människor.
Den inlevelsen och förståelsen som de visar med ungdomarna är som bortblåst när det kommer till vuxna. Jag hör det bland vänner och jag hör det bland arbetskamraterna. Samma beundransvärda pedagog som under dagen skött ett elevärende med fingertoppskänsla blir som en klumpig elefant när det kommer till kollegor, släkt och vänner (med samma diagnos som eleven). Jag undrar vad det är som gör denna förändring? Ödar vi för mycket energi på de unga så att det inte räcker till våra vuxna medmänniskor? Har vi bara utbildning för att hantera ungdomar, eller är det bara så enkelt att vi kräver mer av våra arbetskamrater. Tänk bara när det är jag som "kraschar".

Dansk skola förbjuder byxhäng

Läser i Dagens Nyheter idag att, "ledningen för Hjerting skola förbjuder eleverna att ha byxorna nedhasade så mycket att underkläderna blottas".
Vicerektorn säger sig vara medveten om att det är modernt men det är inte trevligt att se vare sig för elever eller lärare. Intressant, tycker jag. Det är modernt men inte trevligt att se för någon, hm. Hur kommer det sig att ett mode har utvecklas som INGEN uppskattar? Jag skulle gärna vilja vara inne i huvudet på vicerektor Klas Sörensen och se hur tankebanorna går;
-ALLA bär kläderna så men INGEN tycker om det. Jag måste stoppa det för INGEN gillar det och bara jag kan se att ingen gillar det. In med förbudet för ingen ser vad jag ser. Hela världen är galen det är bara jag som är frisk!!!!!

Var skall?

Den nya gymnasiereformen, som Jan Björklund annonserade om i pressträff på måndagen, verkar mest handla om hur vi skall dela upp dagens gymnasieskola. Lärlingsutbildning, yrkesprogram samt högskoleförberedande teoretiskt program. Bra eller dåligt? Jag vet inte men jag kan tänka mig att många av de elever som väljer yrkesprogrammet och tar sin examen ångrar sig och vill plugga på högskolan, då som tidigare får vända sig till KomVux, kanske i större utsträckning. Lärlingsutbildningen som erbjuds idag har väl inte så där ruskigt många elever, vad är det som gör det alternativet mer attraktivt i Gy2010?
Har idag lyssnat på några nyhetsreportage angående förslaget (?) och tycker mig höra en viss oro för att Komvux kommer att överbelastas. Vi vill ju gärna se förslagen till gymnasiereformen i sin helhet, kanske klarnar en del då.....Hoppas innerligt att vi inte får (som en TV-reporter uttryckte det) en A-, en B- och en C-skola. Och hoppas att inte någon av gymnasiealternativen står med tomma klassrum.

Ibland är det svårt att komma igenom....

Dagens skola är målstyrd, heter det. Ett beaktansvärt påstående men inte riktigt sant. Dagens skola är kursstyrd eller möjligtvis schemastyrd, kanske också lite betygsstyrd. Vi har idag programmål på gymnasiet som talar om för oss vad som skall genomsyra programmet och vad respektive bransh (då det gäller yrkesförberedande program) har för öskemål på framtida anställda. Under programmålen står kursmålen. Kurserna har ett visst antal poäng vilka vi förväntas omsätta i undervisningstimmar. För att respektive lärare skall få ha rätt grupp elever i rätt kurs så måste någon sammanställa ett schema, och det här problemen börjar. Läraren skall undervisa ett antal olika grupper under ovanstående förutsättningar, alltså måste schemat vara utformat så att lärarna samlar sin grupp i sin kurs i rätt lokal vid rätt tillfälle. Och naturligtvis är det en hel hög med lärare och elevgrupper som skall synkas samman. Visst låter det tråkigt! Vi tappar fart i alla möjliga olika aspekter, att ge eleverna möjligheter att utvecklas, att ge lärarna möjligheter att använda sina pedagogiska kunskaper för att uppmuntra elever till livslångt lärande, att ge varje elev den uppmärksamhet och den hjälp som hon/han behöver, puh! Listan kan göras oerhört mycket längre men det är nog illa med bara de ovan nämnda. Dessutom tror jag att de flesta lärarna känner som jag när eleverna fokuserar på betygen istället för kunskapen; frustration.
Hinder i vägen för att svensk skola skall vara framtidens skola är alltså; kursplaner, scheman och betyg, eller vad tycker du?

"En obehörig skolminister"

Idag kom Lärarförbundets tidning i brevlådan, alltid lika roligt att bläddra igenom. Många av reportagen i detta nummer diskuterar kommande löneförhandlingar (inte så rolig läsning kanske.....) men i slutet av tidning finns en insändarsida där Håkan Carlberg skrivit en inlägg i debatten kring aliansens skolpolitik och framförallt aliansens specialist på skolfrågor. Skolminister Jan Björklund har ju många åsikter om ur framtidens skola skall se ut även om det mest liknar en tillbakagång. Bland mycket annat har Björklund lämnat förslaget om att förbjuda obehöriga lärare. Borde inte förslagets upphovsman vara behörig?
Skolministern, född 1962 har varit yrkesofficer 1982-94. År 1994 utsågs han till borgarråd i Stockholm och åren 1998-2002 var han skolborgarråd. Var har vår skolminister fått erfarenheter om skola? Erfarenheter som gör honom till en behörig skolpolitisk representant? Nä, jag tycker nog som insändare Carlberg; skall skolministern kräva behöriga lärare till skolan får han först skaffa sig behörighet att styra i skolans värld!
Det är många som har åsikter om skolministerns förslag och hans kompetens i "Blind Hönas" arkiv kan man också hitta:
http://kornet.nu/blindhona/arkiv/002382.html