Pedagoger ett släkte för sig...

De allra flesta av mina arbetskamrater, vänner och bekanta som jobbar som lärare (är lärare) är duktiga pedagoger. De säger bra saker och visar stor förståelse för ungdomars olika beteende och bakgrund etc. Speciellt i skolan blir det tydligt att så många lärare gör så bra jobb. Jag ser hur de med professionalitet och förståelse tar sig an elever med och utan diagnoser, som har problem med skolan. Elever med dålig erfarenhet av skola, elever utan erfarenhet av skola, elever som ärver sin syn på skolan. Mängder av olika bakgrund som ibland gör skolorna till häxkittlar, kokande av en otrolig blandning av människor.
Den inlevelsen och förståelsen som de visar med ungdomarna är som bortblåst när det kommer till vuxna. Jag hör det bland vänner och jag hör det bland arbetskamraterna. Samma beundransvärda pedagog som under dagen skött ett elevärende med fingertoppskänsla blir som en klumpig elefant när det kommer till kollegor, släkt och vänner (med samma diagnos som eleven). Jag undrar vad det är som gör denna förändring? Ödar vi för mycket energi på de unga så att det inte räcker till våra vuxna medmänniskor? Har vi bara utbildning för att hantera ungdomar, eller är det bara så enkelt att vi kräver mer av våra arbetskamrater. Tänk bara när det är jag som "kraschar".