Min gamla skola

Har idag gjort besök på norra Gotlands högstadier och intog lunchen på min "gamla" skola som numer bara är restaurang. När jag jobbade där var det världens  härligaste restaurangskola med elever som lagade mat och elever som åt mat där, även folk "utifrån" var välkomna att luncha såväl som lärare och övrig personal på skolan. En helt fantastisk skola, en helt fantastisk restaurang.
Idag var det bara några få gäster där och matsalen kändes som något som tömts, som efter att pesten har härjat eller så. Fantastisk mat, supertrevlig personal men ack så ödsligt utan alla dessa ungdomar.
En skola kan vara tom på kvällen eller på helgen, ja till och med på loven. Då står skolan och väntar, väntar på eleverna och det känns tydligt. Den här "före detta skolan" är bara tom utan att vänta på något.
Jag hoppas innerligt att det ska uppstå skolverksamhet där igen, i någon form i framtiden.

Gy11

Niondeklassare samlas i aulan för information från öns gymnasieskolor. Jag lyssnar på skola nummer ett som representeras av en dam som jag antar är lärare. Hon presenterar sig aldrig men hinner med att använda sig av uttrycker "jy-elva" tretton gånger ( jo, jag räknade) på mindre än tio minuter. När hon pustar ut det för sjätte gången ser jag hur killen bredvid mig böjer sig fram till sin kompis och säger:
- Va fan betyder jellva? Han får till svar:
- Ingen aning, faktiskt.

Säkert fanns det många av eleverna som kände till begreppet och antagligen lika många som inte visste vad det var. Jag kände, när det var min tur, ett visst ansvar för att få det hela lite mer förklarat. Så när jag klev upp tittade jag på min tidigare bänkkompis och sa:
- Nästa läsår så börjar en ny gymnasiereform, den kallas GY11. Vad som händer med det nya har ni säkert hört från era SYV:are eller kommer snart att få veta. Jag ska berätta om min skola.
Jag upplyste i alla fall två killar den dagen. Båda tittade upp med en glad min och en av gjorde tummen upp mot mig. Skönt, tänkte jag.

Vem hjälper?

När eleven är i skolan får han/hon all hjälp som han/hon kan tänkas behöva. Om eleven inte kommer till skolan så måste någon annan hjälpa dem, förslagsvis föräldrarna. Jag blir alldeles förvirrad, förvånad och upprörd när jag pratar med en förälder, vars elev inte varit i skolan på snart två veckor och föräldern säger;
- Ojdå, har hon inte varit i skolan?
- Nä, hon har inte varit här de senaste två veckorna och vi börjar bli oroliga. Har det hänt henne något?
Jag blir matt...Eleven bor hemma hos sin mamma och mamman har inte märkt att dottern skolkat i två veckor?
Hur ska vi i skolan kunna motivera våra elever att närvaron är en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna fullgöra sin skolgång, om inte föräldrarna håller med? Skolan är inte bara kunskapsmål det är också värdegrundsmål och ett ypperligt tillfälle att lära sig att fungera i grupp, i sociala sammanhang.

Jag är här igen (har varit här förut några gånger): När ska vi införa lämplighetsbevis för att få ha barn?
Du måste ha det för att få ta körkort, du måste ha behörighet för att undervisa i skolan, du måste ha legitimation för att jobba som läkare, jurist osv. Du måste ha tillstånd för det ena och det andra men det viktigaste här i världen, våra barn kan vi producera hur mycket vi vill utan förkunskaper, utan leg, utan lämplighetstest...

Ibland går det bra...

...och ibland går det inte så bra.
Gårdagen och dagen som idag är hänger samman i mångt och mycket.
Elever på akuten, föräldrar på fastlandet, hundar ska tas om hand. Samtal hit och samtal dit plus en hel del bilåkande för att möta upp och att hämta.
Tid för reflektion och utvärdering finns inte. "Du måste prioritera", säger mitt inre till mig men hur prioriterar man bort elever på akuten? Hur prioriterar man bort telefonsamtal med oroliga föräldrar? Hur prioriterar man bort hundar i behov av promenad och mat?
Allt det där dagliga får läggas åt sidan och så får väl tiden på något sätt komma ikapp en. Pappershögar, blanketter och annat har sin tid och känns inte som de mest angelägna just nu. Skolinspektionen må säga vad de vill men elevernas välmående är också en förutsättning för att de ska nå kunskapsmålen, eller?

Idag...

...var det en en sån där bra dag, igen. Jag hann ha möten, fika, träffa elever, kolla på några lektioner, prata med lärare, fika, ha möte med VD, fika. Jag hann ringa ett gäng samtal (det sista i bilen på väg hemåt), jag hann prata med vaktmästaren, fika, titta på ett projektarbete, åka till Visby Screen å hämta tröjor, fika åsså hann jag med att äta lunch. En sån dag, en sån där dag som man bara....

Pedagogisk ledare

Rektor är skolans pedagogiska ledare. Han/hon ska se till så att förutsättningar finns för lärarna att hjälpa eleverna att nå de kunskapsmål som finns att uttolka från de styrdokument som Skolverket förser oss med, genom uppdrag från riksdag och regering. Rektor ska också se till att eleverna har möjlighet att nå målen genom att tillhandahålla verktygen (lärare, lokaler, läromedel etc). Förutom ovan nämnda ska rektor också utvärdera skolans arbete och tillse att erforderliga åtgärder sätts in om det finns brister eller om utvärderingar visar att vi inte når målen.
Då tänker jag så här:
Genom att se till så att lärarna har ett drägligt schema med lagom mycket tid för planering, rättning osv. Men också se till så att de har motivationen och möjligheten att utvecklas och att fortbilda sig.
Jag ska också tillse att elevernas schema på samma sätt som ovan, passar för eleverna, att de får den undervisningstid som de har rätt till att deras lärare har relevanta kunskaper i ämnet, såväl som i pedagogik.
Men vem f-n har ansvar för rektor? Vem f-n ansvarar för att rektor har den tid och de verktyg han/hon behöver för att utföra uppdraget? Vem f-n gör schema för rektorn så att arbetsbördan blir dräglig.
När hörde ni talas om en huvudman (fristående såväl som kommunal) som sa;
Nu måste vi se till så att rektorn har en arbetsbörda som är dräglig så att hon/han har möjlighet att dels utföra uppdraget men också har möjlighet att fortbilda sig och utvecklas som pedagogisk ledare...?

Knepigt...

...ja just det knepigt.
Vi har vid eftermiddagens arbetslagsmöte diskuterat huruvida a-lag verkligen fyller någon funktion. Frågor som syfte och mål besvarades blixtsnabbt och välmotiverat.
Drog vidare med att ifrågasätta mentorskapet på skolan. Är det verkligen nödvändigt att vi har mentorer till våra halv-vuxna elever? Ska de inte kunna klara detta på egen hand? Samma sak här blixtsnabba och väl motiverade svar.
Knepigt tänkte jag när mötet var över...