Ordning

Jag hörde en (klok) flicka i femtonårsåldern idag prata om betyg i ordning och uppförande.
Det lät så här:
- Jag tycker det skulle vara bra om vi hade betyg i ordning och uppförande för då skulle jag skärpa mig, jag har ju så svårt att sitta still. Lärarna vågar ju aldrig säga till så då är det bättre med ett betyg.
Hm, är det betyget eller är det lärarna som ska ändras? Jag bara undrar hur mycket det egentligen påverkar? Om lärarna inte kan ta tag i problemen i klassrummet vad har det då för betydelse om betygen finns eller inte finns, för vi vill väl ha en förändring av ordningen, inte bara en bekräftelse på att ordning inte råder?

Veckans ordstäv.....

"Det är aldrig för sent att förbättra sig
så därför väntar jag lite ännu."

Fp:s skolpolitik, ett välkänt smajl

Det finns få saker som gör mig så ledsen som att vi diskuterar skolan ut ifrån ett politiskt perspektiv och inte alls bryr oss om vad skolan egentligen behöver eller egentligen kan prestera. En annan sak som gör mig nästan lika ledsen är att man i vissa kretsar tror att vi kan dra skolan tillbaks i utvecklingen medan det övriga samhället går framåt. Hur i hela helvete kan man tro att det bara i skolan man behöver ordning och reda och respekt på ett sätt som liknar fyrtiotal medan övriga världen färdas i en riktning mot ömsesidig respekt och framåtsträvan?
En dröm som jag har känns oerhört avlägsen när jag läser Thomas Gürs inlägg i SvD i dagens nätupplaga av tidningen. Thomas tycker att skolpolitiken ska stå modell för politiken i stort.
Snälla nån, eller rättare, snälla alla låt inte det hända!
Ponera också att Jan Björklunds behörighet bygger på en militär bana, inte en pedagogisk. Skulle gärna se att debattörer ifrågasatte kompetensen hos våra politiker i lite större utsträckning och inte bara sväljer alla de sköna omskrivningarna som bara har ett syfte; att vinna politiska poäng och det oavsett politisk ideologi.

PENGBERG: Betygen krakelerar.....

PENGBERG: Betygen krakelerar.....

Betygen krakelerar.....

Läser i Aftonbladet om hur lärare som sätter 'låga' betyg hotas med sämre lön. Som jag ser det är det ännu ett bevis på att betyg inte gynnar lärandet och framförallt inte eleverna. Jag läser vidare i artikeln och kommer till en liten undersökning där man får svara på frågan om det går att sätta rättvisa betyg. Man får välja Ja eller Nej. Jag väljer Nej och får upp resultatet;
8883 pesoner har röstat och resultatt är:
-Ja, det går att sätta rättvisa betyg 26,7%
-Nej det går inte att sätta rättvisa betyg 73,3%
Hur skulle du tolka dessa uppgifter? Kan det vara så att det bara är folk som inte tror på betyg som valt att delta i undersökningen? Eller kanske är det en och samma person som gjort åtta tusen röstningar? Vad vet jag, vad vet jag.....

PENGBERG: Läroplanen

PENGBERG: Läroplanen

Läroplanen

Handen på hjärtat, när tittade du igenom läroplanen senast? Nä, jag tänkte väl det...
Ofta pratar jag med kollegor om pedagogik, styrdokument etc. Det hörs som de flesta lärare är pålästa i värdegrundsfrågor som:
"Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering....." eller "Skolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de framförs". Att undervisningen skall var likvärdig och att den skall bedrivas i demokratiska arbetsformer. Allt det där kan de flesta av mina kollegor (eller kanske t.om. alla). Svårare blir det när man kommer in på vad läraren skall. Diskuterade med kollega om huruvida det är lärare eller elevs ansvar att elever lär sig. Förutom att mitt sunda förnuft säger mig att det är min uppgift att hjälpa eleven att finna sin inre motivation så står det ganska tydligt i Lpf94:
"Läraren skall
• stärka varje elevs självförtroende samt vilja och förmåga att lära, organisera arbetet så att eleven
• utvecklas efter sina egna förutsättningar och samtidigt stimuleras att använda och utveckla hela sin förmåga..."
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Vår läroplan är genomtänkt och väldigt användbar, och inte bara när man går lärarutbildningen.
Om du blir inspirerad och får för dig att plocka fram dokumentet kan du passa på att ta dig en titt på 2.6 REKTORNS ANSVAR, där står det också en massa kloka saker som rektorer runt om i landet borde ta en titt på lite då och då (om de har tid att lyfta blicken från budgeten eller kommande nedskärningar, vill säga).

Behöriga föräldrar?

Skolverket har kommit med ännu en larmrapport om hur många obehöriga lärare vi har på gymnasiet (speciellt yrkeslärare). Fem till tio gånger om året har vi debatter och får rapporter om hur många elever som inte klarar gymnasiet; "Fyra av tio gymnasieelever klarar inte ett fullständigt gymnasiebetyg" och liknande.
Lärarna klarar inte av sitt jobb, eleverna klarar inte av sin skolgång. Nån gång då och då får vi också läsa om en rektor som inte klarar av sitt pedagogiska ledarskap. Ibland får vi också läsa om skolpolitiker som har svårigheter att klara av sitt jobb.
Alldeles för sällan hör vi om föräldrar som inte klarar av sitt jobb, dvs att uppfostra och älska sina barn och hjälpa dem att bli empatiska, hänsynsfulla individer. Allt för ofta läser jag om föräldrar som får behålla sitt föräldraskap trots att de missköter sitt jobb så fatalt att deras barn inte har annat än misär att se fram mot. Hur kan det komma sig att föräldraskapet har blivit så heligt i detta land så att föräldrar kan misshandla, missköta och förkasta sina barn och ändå ses som den naturliga vårdnadshavaren? Vi lärare jobbar med eleverna dagligdags och ser dem fara illa. Åtgärdsprogram, soc.anmälningar, samtal med föräldrar, mängder av försök görs var vecka för att få upp ögonen för ungdomars olycka och ändå händer så förbannat lite. Föräldrar får fortsätta att vara föräldrar och socilassistenterna tvår sina händer och hänvisar till svensk lagstiftning. När har man förverkat rätten till sitt föräldraskap?

Dags att vakna?

Efter ett års bloggande och sju års erfarenhet om och av skola/skoldebatt börjar jag se ett mönster (eller kanske cykler). Frågor kommer om och om igen (likt Disneys reklam)....Häromdagen bloggade Jeppesen om byxhäng, ämnet aktualiserades av att en skola i Stockholm vill förbjuda viss klädsel. Hade själv ett inlägg i februari i år.

Dagens Nyheter aktualiserar en fråga som dyker upp någonstans mellan tio och hundra gånger om året, nämligen lärarbehörigheten. Detta med anledning av en rapport från Skolverket.

Svenska Dagbladet överraskar oss med att den annonserade skolreformen skjuts på framtiden.

Nyhetsflödet i skoldebatten går i stå! Var finns nytänkandet? Vem vågar lyfta nya frågor?
Jag efterlyser en debatt med aktuella frågor, lägg den gamala skåpmaten där den hör hemma (i skåpet) och kom med lite nya synpunkter, idéer och ämnen. Skolan behöver utecklas inte stå och mala samma gamla frågor om och om igen....

Historia?

Ja, vad menas egentligen?
Alla elever på gymnasiet ska läsa Historia A, ett kärnämne, ett obligatoriskt ämne. Kalla det vad ni vill men sätt ämnet i ett pespektiv så det blir relevant. Att ha kunskaper om vilket år som vilken kung gjorde eller inte gjorde, eller vilket krig som utbröt, avbröts osv osv har ingen som helst relevans för en elev som lär sig till bilmekaniker, kock eller frisör. Däremot kan det vara viktigt för hotell- och restaurangeleven att ha kunskap om svensk mathistoria för att få en bättre förståelse för modern och framtida matlagning. Frisöreleven kan hjälpas förstå dagens och framtidens frisörtrender om man tittar lite i backspegeln.
Kan man tänka sig historia i sådana sammanhang ställs det stora krav på integration och samarbete historielärare - karaktärslärare mellan men frågan är om det inte är ett måste för att ge ämnet relevans för elever (speciellt) på de yrkesförberedande programmen.
Ge våra gymnasieelever en chans att få lära sig sin/vår historia och inte våra kungars/krigs historia

Veckans ordstäv.....

"Hjärnan är ett underbart organ.
Den startar direkt när jag vaknar
på morgonen och stannar
inte förrän jag kommer till skolan."

Hur planerar vi?

Visst tänker vi som jobbar inom skola i kurser/lektioner?
Om vi planerar för en kurs i xx förutsätter vi att det skall ske inom en viss tid med en viss lärare. Vi tänker alltså kurs xx, 50 poäng under en termin med undervisande lärare Mr mr. Logiskt eller hur?
Det finns några pedagoger där ute som istället tänker:
Vi startar projektet xx och ser vilka kuser som kan ingå och vilka lärare som berörs. Bra mycket fräckare och bra mycket roligare för lärare och elever.
Varför gör inte alla så? Eller åtminstone fler? Jo, vilket är lättast att ha framför sig? Att köra min planering som jag i huvudsak planerade den för åtta år sedan och veta hur mycket tid och energi som går åt, eller att ge mig ut på svag is, som kanske bär, kanske inte, och som jag framförallt inte vet riktigt hur det skall sluta.

Kolla in vad Myndigheten för Skolutveckling har på sin hemsida som berör projekt inom skolan, eller Skolverket. Man kan också Googla på projekt i skola. Alla ovan nämnda alternativ ger en bild av hur vi inom skola ser på projekt, dvs EU-projekt, Linnéprojekt i Ludvika, EU-projekt, Projekt mot våld och främlingsfientlighet i Lerum och EU-projekt.
Vad vill ha nu då? Undrar ni som läser. Jo, jag skulle gärna se att de av er som har idéer och planer delar med er. Visst måste det finnas fler projekt som pågår på våra skolor som man borde kunna Googla om, eller? Vi är så många tråkmånsar runt om i Sverige som behöver inspiration och idéer, vi behöver helt enkelt hjälp med att frigöra våra egna projektidéer.

En bra idé som jag utfört i Svenska A var att få eleverna att blogga och göra hemsidor i vårt konferenssystem (FC) som gav mycket men som hade kunnat ge så mycket mer om vi varit fler lärare inblandade. IT är ju ofta ett bra sätt att nå våra elever och att använda sig av t.ex hemsideframställning för att få eleverna att formulera sig i text kan vara ett bra alternativ till att använda papper och penna som för vissa elever kan vara ångestframkallande.

Finns det kompetenta lärare?

Med anledning av lärarfackens representanters utspel i DN häromveckan så kan man fråga sig hur man själv står sig? Jag har en absolut förståelse för resonemanget kring yrkesattraktivitet kontra lönebild. Vad som skrämmer mig är att lärare av idag utmålas som sämre än de som gått lärarutbildningen på åttiotalet eller tidigare. Eva-Lis Preisz och Metta Fjelkner uttrycker en oro för att lärarnas dåliga löner påverkar oss i vårt dagliga arbete. Alltså att vår, något långsamma, löneutveckling på-verkar våra yrkeskunskaper negativt. Kan jag tolka det på något annat sätt än att de fackliga företrädarna anser att jag och mina kollegor är sämre lärare? Sämre än vadå? Kanske skulle jag göra ett bättre jobb om jag fick högre lön, kanske inte...jag hade i alla fall känt mig gladare och stoltare över mitt arbete om min insats inte hade negligerats.

Bråttom?

"Alla har så bråttom med att
undervisa att ingen hinner
lära sig något".

Vem hjälper våra elever ut?

Varje år (det är helt ofrånkomligt) så får vi på gymnasiet ta emot elever från grundskolan. En del är väl förberedda andra lite mindre förberedda. Något som de flesta elever har gemensamt är att de har fått veta av SYO:n, att välja Hotell- och Restaurang- programmet är ett bra alternativ om man är lite dåligt motiverad (läs skoltrött), för på HR är det inte så mycket plugg??? Jag blir lika ledsen och besviken varje gång jag hör elever säga sådant.
Skall det vara så svårt att utbilda våra SYV:are och få även dem att förstå att alla program (oavsett inriktning) kräver ett engagemang. Kanske är det lite mindre salsundervisning i de yrkes- förberedande programmen men det innebär inte att de är (som en del SYV:are uttrycker det) "slappare".

I Gymnasieguiden, som kommer ut varje år, beskrivs alla våra gymnasieprogram på ett realistiskt sätt, ett sätt som våra SYV:are kan lära lite av.
Javisst, Jag vet att det finns kompetenta, engagerade och duktiga SYV:are ute på våra grundskolor men de är alldeles för få och dessutom överbelastade med arbete.
Det finns också studie-och yrkesvägledare som metodiskt förnekar att det finns friskolor, som med auktoritet och övertygelse informerar våra nior att friskola är ett dåligt alternativ.

Jag tror att alla gymnasielärare, oavsett program, ser sina ämnen, sitt program som ett seriöst och väl förberedande program, och ingen blir väl glad av att höra att den undervisning som man jobbar med beskrivs som slapp, eller oseriös. Nä, ge våra SYV:are utbildning så de blir väl förberedda att informera seriöst om alla programmen, för alla elever. Säkert behöver de mer tid också, för sin verksamhet (i alla fall i vår kommun). Myndigheten för skolutveckling skall stödja kommunernas utbildning av SYV och har en del projekt på gång, bla det som finns under länken ovan. Det är en utbildning som skall innefatta även rektorer och lärare, vilket är bra men jag skulle gärna se att SYV fick extra mycket stöd i sin fortbildning och hoppas att få se mer initiativ som ovan.

Värdegrundstips

Säkert har många av er redan upptäckt denna eminenta hemsida med tips om hur man kan jobba med värdegrundsfrågor. Men jag tänker som så, att om jag inte upptäckt den förrän nu så måste det väl finnas fler som inte gjort det, eller?
Klicka på: Värdegrunden, så kommer du dit.

Jag har inte hunnit med att sätta mig in så mycket i sidan än men ser att det är en hel del seriösa samarbetspartners som dragit igång projektet så det bådar gott:
Ecpat, SNF, A Non Smoking Generation,
Drugsmart och Amnesty för att nämna några.

Inte bara fp utan även s.....

Morgan Joahnsson inviterar Jan Björklund till skolsamarbete. I en debattartikel i DN daterad den 19 september går ett fd s-statsråd loss med machete på 90-talets gymnasiereform som utmynnade i dagens gymnasieskola med genomgående treåriga program och alla med högskolebehörighet.
Det eländigaste är att ytterligare en politiker tror att lösningen på för många gymnasiestudenter med ofullständiga betyg är att ta bort kärnämnen för yrkesprogrammen, puh....Jag blir så trött. Så sent som för bara några dagar sedan redovisas Tina Ekmans doktorsavhandling där hon pekar på skillnaderna på samhällsengagemang mellan studieförberedande och yrkesförberedande program. Nästan alla Nv-elever säger sig komma att rösta i framtida val medans knappt hälften ev gymnasisterna på byggprogrammet kommer att rösta. Men Morgan Johansson, socialdemokrat kanske helst ser att färre röstar i framtiden? Vilket knappast kan gynna socialdemokraterna?

Vem skall sitta i rektorsstolen?

Jan Björklund och jag har inte så mycket gemensamt i skolfrågor men när det gäller rektorsutbildningen så har vi uppenbarligen hittat något. Jag har vid några tidigare tillfällen tagit upp frågan om behörighet och lite allmänna åsikter om rektorer (hur de rekryteras, utbildas etc) och tycker att frågan verkar vara på väg upp i dagordningen.
I senaste numret av Lärarnas Tidning har ämnet lagts in på ledarsidan. Mycket bra!
Alltför ofta har debatten om skolan koncentrerats kring lärare och lärarutbildning men nu äntligen ser det ut som vi även vill debattera rektorerna och rektorsutbildningen.
I Dagens Eko på Radio berättas att den nya (obligatoriska) rektorsutbildningen skall kunna starta nästa höst. I budgeten har man fördubblat de tidigare femtio miljonerna till hundra miljoner för att ge fler möjlighet att gå utbildningen men även för att höja kvaliteten på den.Hoppas bara att även rekrytering av rektorena ses över. Som den pedagogiska ledare han/hon är känns det som, nästintill, en nödvändighet att rektor kommer från skolan. I det pedagogiska ledarskapet så ingår att ha förståelsse för skolans styrdokumenten (och då inte bara teoretiskt), skolmiljö, elever, lärare. Vi lärare vill ha en ledare att tala med om elev- skolfrågor och veta att han/hon förstår, förstår i den bemärkelsen att han/hon kan sätta sig i situationen. Den förståelse tror jag att fd lärare har med sig men inte fd företagsledare, ekonomer etc som så ofta får ta plats i rektorsstolen.
I slutet av ledaren i Lärarnas Tidning skriver man:
-"Bra skolledare ska ha bra betalt"
Jag bara undrar skall dåliga skolledare ha dåligt betalt? Borde inte de bytas ut istället? Jag tror inte att svensk skola har råd med dåliga skolledare och inte heller dåliga lärare, dåliga lärarutbildningar eller dåliga skolmiljöer osv, osv.

Samhällsintresse och yrkesprogrammen

På radions P3 i eftermiddags kunde man lysssna till en kort debatt om samhällsintresse kontra (gymnasie-)programval. En representan från vänsterpartiet och en representant från moderaterna fick några minuter på sig att lösa problemet i rubriken.
Vad som är själva ursprunget till inslaget i Rond i P3 är EN avhandling från Göteborgs universitet där man kommit fram till att knappt hälften av gymnasister i yrkesförbereddande program säger sig komma rösta i framtida val, medan över nittio procent av de studerande på de naturvetenskapliga programmet säger att de kommer att rösta.I början av inslaget konstateras att alla elever läser samhällskunskap men ändå har yrkesprogrammen svårt att motiveras till samhällsintresse.
Moderaterna verkar ha en lösning på problemet: Studerande på yrkesprogrammet befrias från en hel del kärnämneskurser, för som representanten sa på radio:
-"Varför skall alla göra samma sak (=läsa samma kurser)?"
Genomtänkt uttalande, eller?
Vi hade en förslag, på gång i "Åtta Vägar till Kunskap" som åkte i papperskorgen och ersattes av Gy07 som också skrotades. Idén med åtta vägar till kunskap var ju att vi skulle ge eleverna möjlighet till ett bredare ingångsval som under år två och tre skulle smalna av och kunna bli rent specialiserat om man så önskade. Är inte det en början till något riktigt bra? Istället för att niorna skall behöva välja bland de arton program (med ett antal inriktningar) som idag erbjuds, fast de inte vet vad de vill göra, så kan de få mogna in i gymnasiet. Ännu värre blir det om man ser på aliansen förslag om att endast de studieförberedande programmen ges högskolebehörighet(hur många från yrkesprogrammen kommer då att rösta?). Tänker också på alla före detta HR-elever jag träffat, som efter gymnasiet börjat högskolestudier.
Jag antar att det märks att vi i dagarna har gymnasiemässa för alla nior på Gotland. Det är kring dessa dagar som gymnasieval och förslag på förändringar brukar dyka upp.

Jeppesen, Leif Davidsson och Lpo/Lpf94

Jeppesen (nyligen hemkommen från Åre) upprörs, idag rejält över Leif Danielssons rapport om läroplanerna, och det med all rätt. På Skolportens hemsida står att läsa om Leifs rapport samt intervjuer med honom.

Jag har till och från beklagat mig över kursplaner som ibland känns lite gammalmodiga och ibland helt uråldriga. När vi pratar om teknik eller media så känns det inte speciellt aktuellt att ha kursplaner som är tretton år gamla, kanske också skrivna och utformade ytterligare några år tidigare. Det kan helt säkert vara liknande problem i vissa delar av läroplanen men i stort är det ett helt fantastiskt styrdokument. Det finns ett stycke om elevernas ansvar och inflytande som är helt suveränt:

"Skolan skall sträva mot att varje elev
•tar personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö.
•aktivt utövar inflytande över sin utbildning,
•utifrån kunskap om demokratins principer vidareutvecklar sin förmåga att arbeta i demokratiska former,
•utvecklar sin vilja att aktivt bidra till en fördjupad demokrati i arbetsliv och samhällsliv och
•stärker sin tilltro till den egna förmågan att själv och tillsammans med andra ta initiativ, ta ansvar och påverka sina villkor."

Det kan man väl kalla flummigt om man vill. Flummigt är ett ord som Leif Danielsson använder i intervjun. Jag tror inte att lärare/pedagoger tycker att det är flummigt och framförallt är det ett beundransvärt arbete att hjälpa elever mot dessa mål. Problemet är som Jeppesen och andra säger, inte läroplanens utformande utan snarast viljan att förankra och att utbilda lärarna i tillämpning och förståelse för läroplanen.

En dator till varje elev

I Falkenbergs kommun har man gjort en rejäl satsning på datortätheten i skolorna. Målet är att samtliga elever skall ha en MacBook (en dator till varje elev) från årskurs 7-9. Inför skolstarten nu i höst har Macforum leverarat 600 datorer till två skolor i kommunen. EN-TILL-EN heter projektet och målet är att 3700 datorer skall inköpas. Bra initiativ tycker jag även om man kan ha åsikter om standarden på hemsidorna hos dessa olika IT-satsande parter. Macforums länk i Google saknar åäö.....hm. Man kan ju inte få allt.

Är det inte dags att byta jobb?

Handen på hjärtat: Hur länge sedan är det som du var ute i din bransch och jobbade? Hur up-to-date är dina branschkunskaper? Visst, vi har den pedagogiska kunskapen och det är ju mycket värt. Vi har också de urgamla grunderna som vi villigt (och långrandigt) delar med oss av, som den här t.ex:

-Ni måste kunna slå en Bea för hand innan vi tar fram elvisparna.

-Varför då? Det går ju snabbare och är lättare med en elvisp.

-Jo, för så var det på min tid, bla, bla, bla

Sånt här dravel och liknande får våra elever stå ut med, speciellt de som går yrkesförberedande program. Inte för att det är bättre på de studieförberedande programmen för där kommer lärarna direkt ifrån utbildningen och saknar helt yrkeserfarenhet från någon annan bransch än skolan. Nä, bort med alla gamla försoffade, förslöade lärare med gamla teorier och stela ben. In med unga friska lärare som har färsk kunskap, nya idéer och en närhet till sin ungdom. I samma veva tvingar vi alla lärare som inte har någon annan erfarenhet än läraryrket, att ge sig ut några år och prova på andra branscher.

Nationella prov?

Vad fyller de nationella proven för funktion?
Den frågan tror jag att fler med mig ställer sig. Speciellt om man betänker hur det går till.
Det finns många lärare därute som vill att just deras klass skall göra bra ifrån sig på det nationella provet och följaktligen dammar de av gamla prov som eleverna för göra inför årets stora provdagar. I en av våra kvällstidningar berättas om prov som "läcker" ut på bl.a. nätet och ger alla surfande elever möjligheten att göra provet några gånger innan de sitter i skolan och gör det. Så jag frågar mig igen vad fyller de nationella proven för funktion? Är det att lära våra ungdomar att fuska? Är det kanske att lära våra elever att träna provskrivande?

Jag tror (observera, tror) att det sitter alldeles för många obehöriga skoltyckare i regeringen, i riksdagen, i kommunerna och inom skolverket. I alla dessa departement och kanslier sitter det tjänstemän med 50-60- och kanske 70tals-erfarenhet av skola och tänker, tycker och beslutar i frågor som berör våra ungdomar och oss pedagoger. Ingen eller väldigt få av dem (skolverket undantaget) har behörighet. Skolministern har det inte (lång militär erfarenhet), ordföranden i vår kommuns barn- och utbildningsnämnd har det inte (lång erfarenhet inom svenska spel) men åsikter har de, och beslutsrätt.

Vissa lärare lägger dessutom alldeles för stor vikt vid proven (även vissa skolverksinspektörer, har jag märkt) dock säger
Skolverket: Även i den gymnasiala vuxenutbildningen bör nationella prov användas som stöd vid betygssättningen. Proven är dock inte obligatoriska att använda.

IDOL2007

Är det konstigt att Idol2007 (och alla tidigare omgångar också för all del) är ett så populärt program? Rockande, popande, rappande, growlande verkar inte ha någon som helst betydelse, alla gillar Idol??Jag har länge varit förvånad över populariteten, och än mer förvånad blir jag när de sänder scenuttagningar varje kväll med en före detta doskusåpa-aktör (Carolina Gynning) som programledare.Elever och lärare på skolan snackar om det, tidningar skriver (oavbrutet) om det och även på radion är det ett hett ämne.
Kan det vara så att hela världen har blivit galen, att jag är den siste människan med förnuftet i behåll? För inte kan det väl vara jag som är galen?

Hur skall vi lämna över?

Jag har en elevgrupp på förmiddagen, låt oss säga mellan 9-12 där jag har planerat en lektion som beräknas "hålla oss sysselsatta" under hela denna tid men märker att allt har gått alldeles för fort. I detta läge har jag två olika alternativ för fortsättningen;
1. -Jag har inget mer så ni får gå en timme tidigare idag (precis som förra veckan).
2. -Vad ni varit duktiga idag, vi fortsätter nu fram till klockan tolv med att utvärdera dagens arbete, (eller jobbar färdigt med det där vi inte hann tidigare i höstas, eller då kan vi gå in på nästa moment som egentligen startar nästa vecka).
Alternativ ett går fetbort i min värld. Men märker att det är ett bra alternativ för en del lärare. Jag förstår om man gjort ett paket för en lektion men jag fattar inte varför man inte har komplement om paketet tar slut?

Jag hör alldeles för ofta lärare beklaga sig över att de har för lite tid för sina kurser och det är samma lärare som om och om igen släpper dem tidigare från lektion??? Garanterad undervisningstid (finns klart och tydligt beskrivet i våra styrdokument; gymnasieförordningen) hänger bra ihop med mitt inlägg från i januari; Valuta för pengarna. Först och främst har eleverna rätt till lärarledd undervisning under så många timmar som är lagstadgat. Naturligtvis har de lika mycket rätt till lärarledd tid i den utsträckning som det står på schemat. Dessutom kommer eleverna till nästa lektion och tycker att förmiddagsmagistern är juste för då får man sluta tidigare.Mao ett taskigt sätt att lämna över.

Äntligen är sommaren över!

Senast jag bloggade var i juni. Sen har det varit sommarlov, efter det var det skolstart. Nu kanske man har börjat landa i jobbet och bytt semesterhjärnan mot jobbhjärnan. I mitt senaste inlägg skrev jag lite om rektorerna och det får också bli början på hösten.

Jag har inte släppt tanken på att vi fokuserar för lite på rektorer, rektorsutbildningar och rektorsbehörigheter. Så sent som förra veckan hörde jag om yrkesofficeren som började som rektor på en skola. Ledare som ledare verkar någon ha tänkt. Skolverket beskriver rektors ansvar i Lpf94
Det pedagogiska ansvar som medföljer tjänsten kanske man inte bara pluggar in under en introduktionsvecka. Varför är det så otroligt många människor i detta land som engagerar sig i och upprörs över lärarbehörighet men fullständigt skiter i behörigheten hos den pedagogiska ledaren, dvs rektorn? Jeppesen som allt som oftast har bra inlägg i skoldebatten är också en drivande kraft i Rektorsakademien.
Rektorsakademien har fortbildningar för skolledare och är ett samarbete mellan kommunala skolor, friskolor och näringslivet. Tyngdpunkten verkar ligga på ledarskapet medan det pedagogiska biten verkar vara mindre viktigt.
Kan inte någon människa därute reagera? Våra barn/ungdomar har rätt till behöriga pedagogiska ledare.

Varför pratar vi inte om rektorsutbildningen?

Har just läst Fredrik Jeppesen blogg http://www.jeppesens.se/om lärande i regeringperspektiv och hans kritik om detta sätt att se på lärare och lärande.
Av någon underlig anledning började jag tänka på vad rektorerna har för funktion 'egentligen' (Jeppesen är ju ledamot i rektorakedemin).
Jag hör och ser rektorer på olika skolor och ser att de fungerar olika, men en sak har de gemensamt; stuva inte om för mycket, inspirera lagom, behåll distansen och framförallt håll i pengarna.
Tänk om fler rektorer kunde ta tag i sakerna så som de ibland visionerar om, verkligen uppmuntra till nya tag och nya idéer. Jag tror att vi idag fokuserar för mycket på lärarkåren istället för att diskutera vad rektorerna har för funktion och vad de kan bidra med. Ingen skola eller lärarkår blir bättre än vad dess rektor är (vill) och bara genom rektorns vilja kan skolan förändras.
Naturligtvis har även jag en rektor (ja, faktiskt två) och jag vågar nog säga att de tillhör de bättre i branschen men jag är också helt övertygad om att de kan göra mer, inspirera mer och förändra mer än vad de gör idag.
Fram för en debatt om rektorsutbildningen och tona ner debatten om lärarutbildningen!

Vad har du lärt dig i skolan idag då?

En hederlig gammal fråga som jag hörde så sent som veckan innan skolavslutningen år 2007. Fortfarande användbar tydligen. När jag hörde frågan häromdagen så kom jag att tänka på en gammal historia:

Lille Kalle kommer hem efter sitt livs allra första skoldag och hans mor frågar glatt:
- Vad fick ni lära er idag? Kalle svarar efter en stunds betänketid,
- Inte så mycket, tydligen, för vi skall tillbaks imorgon igen.

Jag funderar ofta vad det är vi lär våra barn och ungdomar i skolan, och om skolan är den rätta platsen att lära. Kanske kunde vi tänka helt "grymt" nytt och fundera vad skolan är till för, alltså är det kunskapandet eller är det den sociala gemenskapen eller är det kanske som Jeppesen skriver i sin blogg?
-En plats att inordna sig, att ständigt bli avbruten, att syssla med saker som man är helt ointresserad av etc.

Jag måste också få citera en god vän och arbetskamrat:
- Vi uppfostrar våra barn till självständiga individer och lär dem att ifrågasätta, att kritisera. Sen tvingar vi dem att plugga matematik fast de inte har det minsta intresse eller användning av kunskapen.

På Summerhill School i England är man helt övertygad om att man inte lär sig något föränn man själv vill. På den skolan finns schema för lärare och klassrum men inte för eleverna. De går på de lektioner som de har lust att gå på. Detta kan innebära att elever väljer att läsa sin matte först i sjuan t.ex. Eller att man inte närvarar på en slöjdlektion förrän man börjar snart skall sluta skolan. Men som det är eleverna själva som bestämmer när och vad de skall lära sig så blir allt kunskapande frivilligt, lustfyllt och aktivt. Skolan har naturligtvis fått enormt mycket kritik men grundaren A.S. Oneill drev skolan från 1921 fram till sin bortgång och numer är det hans dotter som är ansvarig.

Jag har en dröm

Jag har en dröm; att en dag så skall skolan vara utformad efter elevernas behov. Att elevernas mål inventeras innan vi sätter timplaner, att våra gemensamma mål ligger till grund för kursplaner och timplaner.

Jag har en dröm; att en dag skall programmålen vara våra styrdokument i undervisningen, att vi utifrån programmålen och elevmålen utformar timplaner.

Jag har en dröm; att en dag så förbjuds alla med dålig skolerfarenhet att medverka i skolutveckling, ingen som tror på tillbakagång är välkommen, inte lärare, inte skolledare, inte heller ministrar.

Jag har en dröm; att ingen elev skall tvingas att läsa något ämne som han/hon hatar, inte matematik, inte estetisk verksamhet, inte naturkunskap, inte engelska, inte heller svenska.

Jag har en dröm; att våra elever kan ges det förtroende då de kommer till gymnasiet med nio års erfarenhet av skola, att de liksom sina jämnåriga som inte väljer att gå gymnasiet, kan få det förtroendet, att göra sina val själva.

Jag har en dröm.....

Nya lärare, gammal pedagogik

När nya lärare envisas med att hävda att skriftliga prov är det enda sättet att bedöma eleverna, att nationella provets resultat är helt avgörande för vilket betyg eleven skal ha (förtjänar?). Nya lärare tycker att det bästa stödet i undervisningen är de läromedel som cirkulerat i skolvärlden i decenier. Nya lärare har generellt en äldre och mer förlegad pedagogisk syn än de äldre. Nya lärare tycker att ordning och reda är vad som behövs för att dagens skola skall fostra framtidens medborgare. Nya lärare är gammalmodiga.
En stilla undran, har lärarutbildningen något med detta att göra?

Läser i "Lärarnas tidning" att friskolorna håller på att skriva om Sveriges skolkarta.
I Gävle kan det inom ett par år vara så att hälften av alla gymnasieelever går på en friskola.
Kommunen kommenterar det hela med att friskolorna tar resurser från deras verksamheten. Ett åttiotal personal (främst lärare) i den kommunala skolan varslas om uppsägning. Friskolornas lokaler kostar kommunen 13 miljoner kronor per år (?). Jag undrar om det är liktydigt med att kommunens lokaler är kostnadbefriade, eller? Finns det ingen av de lärare som varslas som platsar på någon av friskolorna?
Friskolor finns för att de behövs. Den kommunala likaså, även om man ibland förundras över att vissa av de kommunala skolornas veksamhet får passera utan inspektioner eller åtgärder från skolverket etc. Kunde inspektionerna utökas gällande kommunal verksamhet så kanske det skulle jämna ut sig lite.
I Gävle kommun har man i alla fal räknat ut att om alla friskolor som sökt får tillstånd så kommer kommunens kostnad per elev öka med 5000 kronor. Hur det hänger ihop med att friskolorna generellt har lägre adminidtrativa kostnader, lägre lokalkostnader, lägre lärarlöner osv osv det övergår mitt förstånd.

Måste man vara en superman?

Måste man vara en superman för att orka/hinna med?
Som de allra flesta lärare så har jag (av någon outgrundlig anledning) sämre med tid för att göra saker som inte har med skolarbete eller ved eller trädgård att göra. Jag känner med alla blivande studenter och förstår stressen. Stressen med betyg, kurser, avslutningar, fester, mösspåtagningar etc. Samtidigt skall jag själv hinna med att avsluta med alla elever, lägga in betyg bla, bla, bla. Med risk för att låta gnällig går jag över till min ömkan för de gymnasister som avslutar sitt tredje och sista år på gymnasiet. Finns det ingen 'uppfinnarjocke' därute nånstans som kan underlätta med planeringen för våra elever, ett smart program och en tablett som hjälper dem (egentligen oss alla) att fokusera på studierna och inte på betygen och allt det där andra. Ja, tänk om vi slapp all stress och elände kring betygen och helt och fullt kunde engagera oss i lärandet....

Globalisering

Har besökt ett par Mallorkanska skolor (typ gymnasieskolor) och förvånas över den stränga, nästan fägelslika miljön; Lås, låsta dörrar, låsta grindar, lärare och personal med enorma nyckelknippor får en känna en viss skepsis vid besök. När den första chocken över alla låsta dörrar etc. har lagt sig börjar man se människorna där inne, inget fel på värme och respekt där inte. Korridorer och dörrar utan fönster, kan få en nykomling lätt skrämd men dialogen lärare-elev eller rektor-elever känns ärlig och trevlig. Tycker också att eleverna ser ut att trivas och att de lektioner som jag deltagit i har haft motiverad elever och fungerande undervisning.
I Spanien har man idag ett skolsystem med en gymnasieindelning liknande det förslag som den borgerliga regeringen har presenterat. Araduado en educación secundaria (motsvarande gymnasiet) är indelad i tre olika alternativ; 1. Bachillerato för att få högskolebehörighet, 2. Cicles formatives de grado medio yrkesskola med möjlighet att få högskolebehörighet samt 3. Mundo laboral som är en ettårig yrkeskola.Den personal jag talat med verkar alla tycka att detta är det rätta sättet att gå. På den stora kommunala Hotell & Turism-skolan jag besökte hade man även kvällskurser för lite äldre studerande. Intressant att man utnyttjar lokalerna längre än bara mellan 8-16 som är vanligast här hemma i Sverige. En annan intressant aspekt är att något som jag försökt få en debatt om i samband med Gy07 (utan något speciellt gehör) nämligen att man studerar restaurang och hotell ur ett turismperspektiv. Programmet heter; Hoteleria i turisme, och det är ju så självklart att turismen hänger ihop med hotell och restaurangbranschen, eller hur? Titta bara på det som turismnäringen kallar för turismens fem komponenter.....

Hur skall vi lärare hinna med?

IT-utvecklingen går så fort, så att det för oss, som inte är födda i den har svårt att hänga med. Visst försöker vi, lite till mans, att hålla oss uppdaterade men när man ena dagen tycker att man kommit på något riktigt spännande och utmanande upptäcker man nästa dag att det här har mina elever själva gjort för länge sedan.
Jag ser mig själv som en medveten lärare som gärna använder dator och IT i undervisningen. Kanske inte bara som en sökhjälp eller ordbehandling utan något mer. Allt som oftast tycker jag att jag kommit på något nytt som redan i introduceringsfasen känns lite gammalt, för eleverna har redan varit där och gått vidare. Eleverna använder IT på ett helt annat sätt än vi 'gamla' pedagoger ens kan tänka oss.
Vi är för få lärare som försöker utnyttja datorerna i den dagliga undervisningen för att nå ut till våra elever så att vi gemensamt kan använda den nya tekniken för att nå våra gemensamma pedagogiska mål.
Kan det vara på sin plats att utbilda lärare i IT? Säkert finns det en hel del lärare som gärna vill men inte tycker sig hinna, kanske lika många som vare sig vill eller har tid. Visst är det fler med mig som tycker att det är lärares ansvar att hålla sig uppdaterad.
Kanske kunde det hjälpa oss att ha en bättre förståelse för ungdomar som har olika databeroenden och kanske förbättra möjligheten till en dialog lärare/elev.

I den bästa av världar....

Så är skolan verkligheten, lika mycket som verkligheten är verkligheten. Vi anpassar skolan till arbetslivet och lär eleverna rätt saker för rätt bransch, och allt i en reaslistisk anda.
För att jobba på en resebyrå behöver man kunskaper om flygbolag, om bokningssystem, om resmål och om resenärer etc. Om skolan ser till att eleverna får de kuskaper som bransherna efterfrågar så tror jag att vi slipper en hel del konstruerade kurser som inte har verklighetsförankring eller relevans för den blivande studentens framtid. Vad jag försöker säga är att skolan (skolverket?) konstruerar kurser utifrån ett perspektiv som inte är i fas med vad eleverna behöver eller bransherna efterfrågar.
Hur skall man då gå till väga? Kan det finnas skäl till att ifrågasätta att samma personer som jobbade med Gy07 var ansvariga för kursutformningen i Lpf 94? Tretton år (av vad?) senare? Jag är rädd att det är samma personer som är delaktiga i utformningen av den kommande gymnasiereformen, samma personer utan självkritik och utan verklighetsförankring. Gud förbjude att jag fortfarande är lärare om tretton år!

Vad händer om vi tar bort ramarna?

Om vi i skolan inte har något schema och vi skippar betygen, vad händer då? Om eleverna 'bara' går i skolan för att lära sig och på deras egna premisser, blir lärandet sämre då? Hur många arbetssökande är det som får jobb pga gymnasiebetyget? Jag har skrivit om det tidigare, att arbetsgivare vill ha positiva, sociala, arbetsvilliga medarbetare i första hand. Visst, man tittar på betygen men det är den personliga utstrålningen som är avgörande. Ingen arbetsgivare vill väl anställa någon utan anställningsintervju. Utan betyg däremot finns det nog en och annan som kan få jobb.
Ponera nu att schemat är borta och betygen. Vad skall man då göra? Kanske lära sig att laga mat och att lära sig att servera de stunder som denna verksamhet är (kan) vara igång.
Men om eleverna inte dyker upp vid dessa tillfällen då? Vad händer då? Jo, då har eleven inte genomfört utbildningen och kan inte få sitt gesällbrev eller vad vi kan tänkas erbjuda.
Men om vi inte har ett schema, hur skall eleverna då veta när de skall vara på skolan? Ja, hur visste gesällerna/lärlingarna när de skulle vara på arbetsplatsen preschematiden? Inte vet jag men helt säkert visste lärlingarna det. Funderar också på vad skolan som byggnad fyller för funktion. När man ändå rationaliserar kan man väl lika gärna ta bort skolbyggnaderna också. Vi kan väl sitta på fik eller i det gröna eller på bilbliotek om man behöver ha nån bok (vad nu det skall vara bra för) eller så. Nu ropar teknikerna och naturvetarna; Utan skola och utan schema kan vi inte uppfostra ännu en genaeration med naturvetare eller tekniker! Nähä, är det någon som på allvar tror att allt kuskapande dör bara för att man tar en del av regelsystemet och ramarna?

Jag undrar ofta....

......och då menar jag verkligen ofta. Jag undrar, om de gånger vi talar om elevernas bästa, är det verkligen elevernas bästa vi tänker på? Många gånger tror jag att vi tror att det är för elevernas skull som vi gör si eller så fast det i själva verket handlar om att underlätta för oss lärare. Likaså händer det ofta att vi vill att eleverna skall ta ansvar för, och vara delaktiga i planering av kurser och skola etc. När eleverna blir för 'självgående' eller tar över för mycket av vår undervisning, då backar vi och tycker att det börjar gå för långt, att vi inte har kontroll över undervisningen. Det kan också många gånger vara en rädsla över att eleverna inte är tillräckligt effektiva eller att de inte lär sig tillräckligt mycket.
- Vi har ju ett ansvar, brukar man ofta säga. Ansvar att våra adepter har fått all den kunskap som de är berättigade till, men inte friheten och inte tillräckligt av praktisk demokrati.
Jag menar (tror jag) att vi är rädda för att släppa eleverna 'för mycket', och att det är vårt kontrollbehov som är den största boven i dramat.

"Elever från bruksorter får lägre betyg"

I söndagens DN har man klämt in ett reportage som beskriver tillväxtregionens grundskoleelever som högpresterande och de gamla 'nedläggningshotade' bruksorternas elever har halkat efter. Några välplacerade citat i artikeln befäster artikelförfattarens åsikt om icke-akademiska-föräldrar.
"Man jobbar inte ihjäl sig" säger en elev inledningsvis.
"Av tradition är studiemotivationen låg på alla gamla gruvorter" säger Centralskolans rektor.
Efter att ha läst artikeln så undrar jag hur det står till hos lärarkåren. Hur är deras motivation? Det verkar inte som skolans rektor är riktigt rätt person att inspirera, eller?

Regler och rutiner är bra

Så sa man i alla fall idag när jag satt vid fikabordet och lyssnade till en diskussion. Utan regler och fasta rutiner rasar allt samman, våra barn förfaller till anarkistiska och aggresiva individer och kommer inte att ens ha en möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden.
Det roliga i diskussion var att reglerna och ordningen sades vara extremt viktig på dagis men behövdes inte alls i hemmet.
- Mina barn kunde klä sig själva på dagis men inte hemma.
- Mitt barn plockar undan material efter sig på dagis men skulle aldrig göra det hemma.
Det är klart att rutiner och ordning behövs i större utsträckning när det är många barn samlade på samma ställe, men jag undrar hur länge dessa ordnings- och regelkrav skall finnas? Gäller de till och med gymnasietiden, eller räcker det om de pågår högstadiet ut? Kanske det bara är på dagis som det behövs? Eller måste det fortsätta i all evinnerlig tid? Kanske behöver vi lärare lite mer regler och rutiner?
Slutligen så undrar jag om regler gör regelmakaren en större tjänst än någon annan??? Och vem f-n har hittat på reglerna i kricket, eller pärk?

Vad utbildar vi våra elever till?

Vet att det är fler med mig som tänkt tanken och att frågan inte är alltför lätt att besvara. Jag tror dock att ett viktigt steg att ta är att vi lärare är något sånär ense. Jag tänker utifrån ett yrkeslärarperspektiv. Om vi på hotell- och restaurangprogrammet är ett 'gäng' lärare som undervisar eleverna i karaktärsämnen så finns det nog en fördel i att vi är överens om vad vi vill att eleverna skall uppnå, vilka jobb de kan söka efter studenten. Det känns inte som ett bra grepp om några lärare försöker förmå eleverna att bli tävlingskockar medan andra lärare försöker utbilda samma grupp elever till 'vardagskockar'. Ett enhetligt mål som lärarlaget samlas kring och strävar att uppnå är väl det bästa. Tycker också att vi som yrkeslärare skall ta hänsyn till vilken typ av arbetskraft som marknaden efterfrågar (och jag pratar fortfarande om yrkesprogrammen) för att ge våra ungdomar fördelar när de kommer ut på arbetsmarknaden. Är man som jag, bosatt på en ö, kan det finnas vinster i att studenter är breda för att kunna söka sig utanför ön och ut i vida världen. Men jag tror fortfarande att det är vårt ansvar att tillse att våra nyutexaminerade, i första hand är förberedda att möta den marknad som ligger i närområdet.

Samma personer igen

Jag åkte till Stockholm och bevistade en skrivarstuga i Programkontorets regi (och lokaler). En lärorik eftermiddag med två duktiga handläggare som föreläste för oss.
Funderade en stund över varför det var så många bekanta ansikten och insåg snart att det var för att de var med på förra konferensen som jag också var på. Vi sitter alltså, ett fyrtiotal personer i programkontorets lokaler. Viktig information förmedlas och mina tankar börjar sväva iväg, varför är det samma grupp lärare som besöker dessa seminarier och konferenser? Är det för att det bara finns fyrtio lärare som är intresserad av internationalisering? Är det för att det bara är vissa som får åka på konferens? Kan det möjligtvis vara så att det är massor av lärare som inte vill åka på konferens, som inte vill internationalisera?
Vi måste väl vara grymt mycket mer än fyrtio yrkeslärare på sveriges alla gymnasieskolor. Är det lärarna eller skolledarnas uppgift att få iväg fler deltagare till utbyten, konferenser o dyl?
Idag blev det många frågetecken, men konferensen var bra.

Betyg, betyg, betyg......

Någon klok människa måste förklara för mig varför fler betygssteg skall förbättra lärandet i skolan. När jag säger någon så menar jag inte skolspecialister som aldrig har jobbat inom skolan, utan en sann pedagog med sikte på lärande och förståelse för både lärare och elever.
Jag har idag suttit i diskussion med två upprörda elever som fått betygsläge i en kurs som gått halva tiden. De var upprörda för att de fått en rapport om hur de ligger till och eftersom de var upprördda så var det inget vidare. Flera gånger under samtalet försökte jag förmå dem att fokusera på kunskaperna istället för betyget men icke! Betyget fungerade som ett rött skynke. Möjligheten att möta dessa elever med glädje och inspiration minskar av betygsfokuseringen. Både lärare och elever fastnar i diskussioner liknande dessa och tappar fart om och om igen. Nu tror ju inte jag att det blir fler diskusioner pga fler betygssteg men som sagt vi på skolan tappar fokus. Pratade med min bror företagaren (37 ansällda) på kvällen och han säger som så många andra arbetsgivare;
- Jag skiter fullständigt i betygen det är utstrålning, intresse och social kompetens som räknas.
Har du hört det förut?

Att föregå med gott exempel

Om jag som lärare vill ha en interaktion genom IT, dvs att vi kan skapa och att vi kan kommunicera via våra datorer, då måste ju jag som förebild och handledare i elevernas utbildning visa att även jag behärskar och gillar 'den nya tekniken'. Jag måste läsa min mejl kontinuerligt, och besvara omgående.
På min skola använder vi konferenssystemet First Class som är ett alldeles ypperligt verktyg med massor av funktioner där bara en bråkdel används av oss lärare. Jag märker att vissa elevgrupper helt slutar använda sig av programmet efter något år på skolan, och att de går tillbaks till sina tidigare webbaserade kommunikationssystem (hotmail etc.) vilket efter en tid resulterar i att deras lösen förfaller. Nästa steg av inaktivitet resulterar i att deras adress helt försvinner och enda sättet att aktivera deras konton är att skapa ett nytt. Jag misstänker att sådan utveckling beror på att vi lärare är för dåliga på att utnyttja Intranätet och för dåliga på att visa våra elever att vi visst behärskar tekniken och tycker att det är intressant. Bara genom att föregå med gott exempel och att vara aktiva i First Class kan vi hjälpa ungdomarna att också delta.
Jag tror att vi kan göra så mycket roligt och uppbyggande med hjälp av datorerna som hemsidor, webbradio, film, musik mm. Om vi kan skapa interaktiva skolarbeten tillsammans, lärare och elever, tror jag att processen går snabbare och blir bättre än om vi lärare skall presentera lösningar för våra elever.
Tanken slår mig i skrivandets stund; hur jobbar man med sådant på våra lärarutbildningar (jag måste komma ihåg att fråga mina jobbarkompisar som går SÄL-utbildning, imorgon)? Många av de föreläsare och handledare jag stött på under mina högskolestudier har haft en tendens åt andra hållet, dvs hellre overhead än Keynote. Hade en handledare (inga namn) på en distanskurs som sa; - Inga mejl! Det är ingen idé jag behärskar inte tekniken. Näe, telefon eller gammal hederlig postgång med frimärken. Kändes mossigt redan då. Måste dock tillägga att han var en ypperlig lärare och föreläsare.

Lärandemiljö=skolmiljö?

Det har varit ett aktuellt ämne att diskutera på vår skola den senaste tiden; är vår skolmiljö lika med lärandemiljö? När vi (eg kommunernas tekniska förvaltning) planerar/inreder byggnader för våra ungdomar att arbeta i tror jag att det alltför ofta glöms bort att miljön skall vara stimulerande och inbjudande. Inredningsarkitekten har två mål: Det första är att minst tjugo, helst fler, ungdomar skall rymmas i lokalen och att de skall ha bord/bänkar där de kan arbeta. Det andra är att det skall finnas en skyddad plats för den som leder undervisningen och den personen skall ha tillgång till en tavla att skriva information på, så att hela klassen kan se det. Sen verkar det som att det är klart. Vem tänker på möjligheterna för eleveverna att utföra olika typer av uppgifter? Som att några skriver, några läser, några producerar. Miljön behöver vara varierande och möjligheten för de som behöver lugn skall finnas samtidigt som interaktiva grupparbeten skall kunna utföras. Man skall kunna producera, konsumera, handledas och lyssna på föreläsningar i samma lokal och helst också samtidigt.
Nä, fram för interaktiva whiteboards, datorer och all upptänklig modern utrustning i klassrum som kan ha fler funktioner än att bara inhysa en grupp lyssnare och en talare.
Rätta mig om jag har fel.

Kolla in min hemsida som är under konstruktion:
www.pengberg.se

Man bollar med betygen.

Nya nummret av Lärarnas tidning har kommit ut och som vanligt står där en hel del läsvärt. Som de allra flesta tidningar finns även här en insändarsida och den tenderar i vissa nummer att vara den intressantaste läsningen. I just detta nummer är det en göteborgslärare som tycker att ordningsbetygen är det medel som behövs för att få ordning på skolan;
"Genom att införa ordningsbetyg får skolan och lärarna möjligheten att hantera svåra elever på ett bra och effektivt sätt".
Jag vet att det på vissa större skolor i storstäderna är problem med ordningen. Jag är också fullt medveten om att det kan vara svårstyrt på dessa jätteskolor och att ordningen kan bli lidande. Vad jag inte kan förstå är hur i hela fridens namn skall ordning upprätthållas med betyg? Elever som idag har problem med att sköta sin studier blir väl inte bättre motiverade av betygen. Inte heller kommer "bråkiga och stökiga" elever att bli mindre bråkiga om de får betyg i ett nytt 'ämne'. Det kom bara över mig som ett larvigt infall men skall vi ha ordning och uppförande 50p, eller?
Jag tycker att de lärarare som har svårt att hålla ordning i studiesammanhang skall få hjälp på annat sätt än genom att sätta betyg på bråkstakarna, för jag antar att man vill sätta IG på bråkstakarna och MVG för de elever som gör vad läraren ber om.

New Musical Express

NME har haft sin årliga prisutdelning till pop- och rockmusikens nya och gamla artister.
Här är några av årets pristagare:
Bästa band - Muse
Bästa Liveband - Kasabian
Bästa album - Arctic Monkeys 'Whatever People Say I AM, Thats....'
Bästa webbsida - You Tube
Listan är lång, ca tretttio priser delas ut och kategorierna är väldigt många och olika. Ovanstående är några exempel men vad sägs om Värsta Album (sämsta?) Robbie Williams 'Rudebox'.
Kul att läsa tycker jag även om jag inte håller med om allt. Tycker också att vi som lärare har ett visst ansvar att följa med i vad som händer bland de olika "ungdomskulturerna", eller vad tycker du?

Broar mellan ämnen?

Jag tror att jag vågar säga att de allra flesta lärare vill ha mer integrering mellan ämnen, kurser etc. Det är i alla fall så det låter när vi diskuterar på min skola men även när jag pratar med lärare från andra skolor. Om det nu är så att vi alla vill ha mer samarbete mellan program och ämnen, varför händer det då så förbannat lite? Kan det vara fenomenet som jag hörde i en pedagogisk diskussion härom veckan som lät så här;
- Skall vi integrera kärn och karaktär så är det upp till kärnläraren att ta tag i det.
Kan väl hända att det är så att det är upp till den ena parten men vilken eller varför har jag ingen aning om, egentligen inte heller varför kärnämnesläraren skulle vara mer ansvarig.
Ovanstående är bara ett av många exempel som jag stött på, ett annat som är lite äldre löd så här;
- Nu kör vi engelska i köket! Engelskläraren får komma in och snacka lite engelska när vi lagar mat.
Smart, tänker man då. Kan inte engelskläraren tänka sig att vara med i köket så är det hans/hennes fel att integreringsarbetet fallerar. Kanske är sådana exempel bara försök till att förhindra samarbete, att göra det på ett sådant sätt så någon annan får skulden. Naturlitvis är det ingen som gör det med flit (försöker sabba, alltså) men det är för få lärare som anstränger sig för att hjälpa utvecklingen framåt, eller hur?

Varför kommer inte våra elever?

Och då menar jag mest, varför kommer de inte till lektionerna? Skolverket och CSN har åsikter om hur frånvarorapportering etc skall gå till. Och det är ju naturligtvis bra men vi lärare måste väl tänka lite längre i frågan. Elever med hög frånvaro är inte alla stöpta i samma form. Några har det jobbigt hemma, andra har det jobbigt i klassen och ytterligare andra kan ha problem med inlärning eller lärare. Diagnoserna är långt fler än de ovan nämnda.
Om jag märker att frånvaron i en viss kurs är dålig så måste jag ju fundera på vad det är jag erbjuder. Har jag något att erbjuda ett gäng sjuttonåringar överhuvud taget? Kan jag planera om, tänka om? Kan jag möta eleverna i frågeställningar som ökar intresset?
Jag tror att skolan måste vara sådan att eleverna föredrar att vara där framför att ligga hemma i sängen eller sitta framför datorn osv osv. Om skolan är en dragkraft i sig så behöver vi lärare bara locka eleverna över tröskeln till vårt rum. Och hur gör vi det? Jo, genom att bry oss, genom att VISA att vi bryr oss. Vi behöver också visa att det eleverna gör betyder något, både för elever och för oss andra i klassen. Respekt och förtroende tror jag också är viktiga ledord i sammanhanget. Jag visar att jag har förtoende för elevgruppen när jag ger dem friheten en planera och genomföra lektioner (lärande) på egen hand. Jag visar respekt genom att inte ifrågasätta elevens argument. Ömsesidigt förtroende och ömsesidig respekt naturligtvis. Går det bara åt det ena hållet så faller det ganska snart, senast när läraren vänder ryggen till.

Mobbning på nätet.

Läser i Dagens Nyheter idag att nätmobbare kan verka helt obehindrat på nätet. Polisen kan inget göra, brottet att mobba rubriceras ofredande. Brottsmisstanken måste kunna leda till fängelse för att polisen skall kunna ta fram en IP-adress.
Det behövs en översyn av lagen om elektronisk kommunikation, den skrevs under en tid när man inte kunde fantisera om farten med vilken kommunikationensutvecklingen skulle komma att utvecklas.

Hur, när och var får vi lärare beslagta mobiltelefoner?

Kanske man helst vill fråga sig; varför?
Hur som helst, lagrådet har börjat granska lagförslaget och redan stött på en hel del problem. Några exempel; kan man beslagta mobilen ur handen på en elev, vad händer om mobilen går sönder vid beslagtagandet? Blir läraren, eller skolan ersättningskyldiga? Om mobilen ligger i elevens ficka och ringer kan läraren då muddra elevens fickor? Och vad händer om klädesplaggen blir skadade vid muddringen, blir läraren skyldig att ersätta elvens trasiga kläder eller?
Frågorna är många och jag kan inte låta bli att tänka att det är bra, bra för sysselsättningen. Lagrådet har fullt upp att göra, massmedia har massor att göra, pedagogisk personal och skolledare får också lite extra att göra för att sätta upp de regler som skall gälla för just deras skola. Det tråkiga är att skolans personal skulle behöva ödsla sin energi på annat som att bygga upp, att skapa förutsättningar och att uppmuntra. Att hjälpa elever till lärande och framtidsutsikter och då känns det så förbannat tråkigt att dessa debatter tar vår energi och tid. Vanligaste samtalet till mobilerna under lektionstid kommer från elevens mor eller far. Jag undrar om det är samma föräldrar som vill ha hårdare tag och mer regler som ringer och stör på mina lektioner?

Scheman

Schema är bra men för vem är det bra? Personligen kan jag känna att schema är ett hinder för att uppnå kursmålen, ett hinder för att uppnå programmålen och definitivt ett hinder om man försöker följa Lpf 94.
"Skolan har uppgiften att till eleverna överföra värden, förmedla kunskaper och förbereda dem för att arbeta och verka i samhället." Citatet är taget från Lpf 94.
Schemat är i första hand ett hinder för hur vi kan föbereda våra elever för arbetslivet där flexibilitet är en viktig egenskap hos medarbetare. Kanske skall vi sträva efter Summerhill Schools sätt att jobba, dvs att lärare har schema medan eleverna saknar dito. Detta kräver ett engagemang och en motivation från eleven som själv skall välja vilken lektion han skall på idag etc.

I skolministerns förslag med tre olika möjligheter till gymnasieskola (där yrkesutbildning är en) finns alternativa gymasieval som gör att ingen betygsätter kärnämneskunskaperna. För jag hoppas att vi alla är överens om att vi i hotellkursesrna pratar, räknar och diskuterar ur religiösa perspektiv såväl som historiska. Ett bättre alternativ i mina ögon vore att uppmuntra yrkesläraren till att fortbilda sig så att även han kan hjälpa eleverna i svenska, engelska, matematik etc. och kunskaper att bedömma (betygsätta).
Kanske kan dagens gymnasiskola erbjuda våra yrkeselever en bättre arbetsmiljö med en tydligare yrkeskaraktär om vi sanerar bort schemat (som en kurs/ämnesindelare) och jobbar mer i projektform. Vad vet jag, vad vet jag......

Inspiration

Jag undrar om den är någon mer med mig som funderar över vart vi lärare får vår inspiration? Är det stunderna med eleverna, eller i A-laget eller i fortbildningen? Kanske är det på loven som vi lärare finner inspiration.
Varför jag undrar över sådana här saker är för att jag ser lärare som använder samma planering/material år efter år. Jag kan själv märka att jag återanvänder material eller planering från tidigare år och i samma stund som jag kastar det för att göra nytt finner jag att jag inspireras. Jag inspireras till bättre interaktion med klassen vilket resulterar i bättre resultat.
De allra bästa lektionstillfällena har jag alltid när jag hittat på något nytt. När tankarna går i dessa banor vill man gärna fråga sig hur länge man kan vara en inspirerande lärare. Helt säkert stangerar vissa medan andra fortsätter att utvecklas men kan man göra det i all oändlighet (utvecklas alltså)?

Det är inte lätt att veta att man valt rätt.

I dagens skola sker det många val. Det sker val ända från förskolan. De tidigare åren är det oftast föräldrarna som gör valen men ganska snart är det upp till eleverna att göra sina val själva. Ibland är det lätt och självklart och ibland kan det vara nog så svårt. För vissa ungdomar är allting supertydligt väldigt tidigt, man har gjort ett val och det var rätt. En del av våra gymnasieungdomar får, inte ens möjligheten att göra ett rätt val, dvs de kommer inte in på sitt förstahandsval och har kanske därigenom missat sitt livs möjlighet, eller också inte. Vad vet jag, vad vet jag. Vad jag vet är att i dagens gymnasieskola så kan man välja fel och ändå få det ganska rätt i slutänden. Även om jag valt fordon, eller BF så kan jag plugga vidare på högskola och kanske förverkliga några sent påkomna drömmar. Om vi går tillbaks till det gamla gymnasiet med yrkesskola så blir det bra mycket jobbigare att rätta till mitt misstag. Du har efter tre år på hotell- & restaurangprogrammet insett att det var ett felval. Du ville ju egentligen bli lärare! Då får du väl läsa in de där kärnämnena som saknas under ett par år och sedan söka in till högskolan. Det gör väl inget att du läser på gymnasiet två år längre än alla andra, för du hade ju möjlgheten att välja rätt från början........

Teori eller praktik!

Ofta, ofta hör jag när man i pedagogiska samtal delar in lektioner i sk teoretiska respektive praktiska. Hur vet man i förväg vad som är teoretisk eller praktiskt? Alltså hur kan man veta i förväg att lektionen/passet kommer att utvecklas åt den ena eller andra hållet? Visst är det klart att man ibland läser eller skriver mer och att man ibland jobbar mer praktiskt. Vad som får mig att undra är närmast när man säger:
- Idag skall vi ha livsmedelshygien och det är ett teoretiskt ämne.....
Är det inte så att det är pedagogens inställning och planering som bestämmer vad som skall hända och att elever ges väldigt små eller inga möjligheter att påverka sin utbildning, sitt lärande.
Samma lärare som delar in ämnen som ovan visar ofta en stor förståelsse för olika lärstilar. Att olika individer har olika sätt att lära. Hur det hänger ihop vet jag inte men kanske finns det någon därute som har ett svar på mina funderingar?
Känner alltsom oftast att jag helst skulle vilja se eleverna gräva, rota, leta efter svar på sina frågor. Och om man beter sig som pojken på bilden så finns det väl ingen som i förväg kan säga att ett ämne eller lektion skall bli teoretisk, eller?

Vissa dagar stämmer allt!

När man, som vanligt, med höga förväntningar träder in i lektionssalen och är redo att skapa underverk. Att få kuskapstörstande ungdomar ännu mer på bettet och få dem att hugga tag i saker som de inte hade en aning om att de kunde eller vågade. Då kan man få sig en härlig överraskning, som jag fick idag;
-Vi har gjort de där uppgifterna som du gav oss häromdagen och vi har fixat studiebesök på fyra olika ställen idag plus två eventuellt tre på måndag och så vill vi se mer av det som du pratade om igår och så vill vi höra mer om hur man gör.....
Jag kan inte göra annat än le och njuta. När man dessutom får höra att man är en glad lärare då vill man nästan börja gråta.
Hoppas att ni förstår mig rätt; MIN DAG HAR VARIT FULLSTÄNDIGT UNDERBAR, ALLT HAR STÄMT OCH JAG HAR INTE GJORT ETT SKIT, MEN ELEVERNA HAR GJORT DESTO MER. Vill bara dela med mig av glädjen.