måndag 23 april 2007

Globalisering


Har besökt ett par Mallorkanska skolor (typ gymnasieskolor) och förvånas över den stränga, nästan fägelslika miljön; Lås, låsta dörrar, låsta grindar, lärare och personal med enorma nyckelknippor får en känna en viss skepsis vid besök. När den första chocken över alla låsta dörrar etc. har lagt sig börjar man se människorna där inne, inget fel på värme och respekt där inte. Korridorer och dörrar utan fönster, kan få en nykomling lätt skrämd men dialogen lärare-elev eller rektor-elever känns ärlig och trevlig. Tycker också att eleverna ser ut att trivas och att de lektioner som jag deltagit i har haft motiverad elever och fungerande undervisning.
I Spanien har man idag ett skolsystem med en gymnasieindelning liknande det förslag som den borgerliga regeringen har presenterat. Araduado en educación secundaria (motsvarande gymnasiet) är indelad i tre olika alternativ; 1. Bachillerato för att få högskolebehörighet, 2. Cicles formatives de grado medio yrkesskola med möjlighet att få högskolebehörighet samt 3. Mundo laboral som är en ettårig yrkeskola.Den personal jag talat med verkar alla tycka att detta är det rätta sättet att gå. På den stora kommunala Hotell & Turism-skolan jag besökte hade man även kvällskurser för lite äldre studerande. Intressant att man utnyttjar lokalerna längre än bara mellan 8-16 som är vanligast här hemma i Sverige. En annan intressant aspekt är att något som jag försökt få en debatt om i samband med Gy07 (utan något speciellt gehör) nämligen att man studerar restaurang och hotell ur ett turismperspektiv. Programmet heter; Hoteleria i turisme, och det är ju så självklart att turismen hänger ihop med hotell och restaurangbranschen, eller hur? Titta bara på det som turismnäringen kallar för turismens fem komponenter.....

lördag 7 april 2007

Hur skall vi lärare hinna med?


IT-utvecklingen går så fort, så att det för oss, som inte är födda i den har svårt att hänga med. Visst försöker vi, lite till mans, att hålla oss uppdaterade men när man ena dagen tycker att man kommit på något riktigt spännande och utmanande upptäcker man nästa dag att det här har mina elever själva gjort för länge sedan.
Jag ser mig själv som en medveten lärare som gärna använder dator och IT i undervisningen. Kanske inte bara som en sökhjälp eller ordbehandling utan något mer. Allt som oftast tycker jag att jag kommit på något nytt som redan i introduceringsfasen känns lite gammalt, för eleverna har redan varit där och gått vidare. Eleverna använder IT på ett helt annat sätt än vi 'gamla' pedagoger ens kan tänka oss.
Vi är för få lärare som försöker utnyttja datorerna i den dagliga undervisningen för att nå ut till våra elever så att vi gemensamt kan använda den nya tekniken för att nå våra gemensamma pedagogiska mål.
Kan det vara på sin plats att utbilda lärare i IT? Säkert finns det en hel del lärare som gärna vill men inte tycker sig hinna, kanske lika många som vare sig vill eller har tid. Visst är det fler med mig som tycker att det är lärares ansvar att hålla sig uppdaterad.
Kanske kunde det hjälpa oss att ha en bättre förståelse för ungdomar som har olika databeroenden och kanske förbättra möjligheten till en dialog lärare/elev.

torsdag 5 april 2007

I den bästa av världar....


Så är skolan verkligheten, lika mycket som verkligheten är verkligheten. Vi anpassar skolan till arbetslivet och lär eleverna rätt saker för rätt bransch, och allt i en reaslistisk anda.
För att jobba på en resebyrå behöver man kunskaper om flygbolag, om bokningssystem, om resmål och om resenärer etc. Om skolan ser till att eleverna får de kuskaper som bransherna efterfrågar så tror jag att vi slipper en hel del konstruerade kurser som inte har verklighetsförankring eller relevans för den blivande studentens framtid. Vad jag försöker säga är att skolan (skolverket?) konstruerar kurser utifrån ett perspektiv som inte är i fas med vad eleverna behöver eller bransherna efterfrågar.
Hur skall man då gå till väga? Kan det finnas skäl till att ifrågasätta att samma personer som jobbade med Gy07 var ansvariga för kursutformningen i Lpf 94? Tretton år (av vad?) senare? Jag är rädd att det är samma personer som är delaktiga i utformningen av den kommande gymnasiereformen, samma personer utan självkritik och utan verklighetsförankring. Gud förbjude att jag fortfarande är lärare om tretton år!

måndag 2 april 2007

Vad händer om vi tar bort ramarna?


Om vi i skolan inte har något schema och vi skippar betygen, vad händer då? Om eleverna 'bara' går i skolan för att lära sig och på deras egna premisser, blir lärandet sämre då? Hur många arbetssökande är det som får jobb pga gymnasiebetyget? Jag har skrivit om det tidigare, att arbetsgivare vill ha positiva, sociala, arbetsvilliga medarbetare i första hand. Visst, man tittar på betygen men det är den personliga utstrålningen som är avgörande. Ingen arbetsgivare vill väl anställa någon utan anställningsintervju. Utan betyg däremot finns det nog en och annan som kan få jobb.
Ponera nu att schemat är borta och betygen. Vad skall man då göra? Kanske lära sig att laga mat och att lära sig att servera de stunder som denna verksamhet är (kan) vara igång.
Men om eleverna inte dyker upp vid dessa tillfällen då? Vad händer då? Jo, då har eleven inte genomfört utbildningen och kan inte få sitt gesällbrev eller vad vi kan tänkas erbjuda.
Men om vi inte har ett schema, hur skall eleverna då veta när de skall vara på skolan? Ja, hur visste gesällerna/lärlingarna när de skulle vara på arbetsplatsen preschematiden? Inte vet jag men helt säkert visste lärlingarna det. Funderar också på vad skolan som byggnad fyller för funktion. När man ändå rationaliserar kan man väl lika gärna ta bort skolbyggnaderna också. Vi kan väl sitta på fik eller i det gröna eller på bilbliotek om man behöver ha nån bok (vad nu det skall vara bra för) eller så. Nu ropar teknikerna och naturvetarna; Utan skola och utan schema kan vi inte uppfostra ännu en genaeration med naturvetare eller tekniker! Nähä, är det någon som på allvar tror att allt kuskapande dör bara för att man tar en del av regelsystemet och ramarna?

söndag 1 april 2007

Jag undrar ofta....


......och då menar jag verkligen ofta. Jag undrar, om de gånger vi talar om elevernas bästa, är det verkligen elevernas bästa vi tänker på? Många gånger tror jag att vi tror att det är för elevernas skull som vi gör si eller så fast det i själva verket handlar om att underlätta för oss lärare. Likaså händer det ofta att vi vill att eleverna skall ta ansvar för, och vara delaktiga i planering av kurser och skola etc. När eleverna blir för 'självgående' eller tar över för mycket av vår undervisning, då backar vi och tycker att det börjar gå för långt, att vi inte har kontroll över undervisningen. Det kan också många gånger vara en rädsla över att eleverna inte är tillräckligt effektiva eller att de inte lär sig tillräckligt mycket.
- Vi har ju ett ansvar, brukar man ofta säga. Ansvar att våra adepter har fått all den kunskap som de är berättigade till, men inte friheten och inte tillräckligt av praktisk demokrati.
Jag menar (tror jag) att vi är rädda för att släppa eleverna 'för mycket', och att det är vårt kontrollbehov som är den största boven i dramat.